Ett misslyckat självmordsförsök igår. Slutade med ambulans till psykakuten. Inlagd, sen utskriven lika snabbt. 

Jag visste det, jag visste ju det, så varför vägrade jag inte bara att åka med, så kanske jag skulle sluppit det här? (Eller så skulle det ha blivit handräckning och vårdintyg istället, kanske inte lika kul...).

Sitter i sängen och väntar på sjuktaxi som ska köra mig tillbaks. Känner bara en stor jävla uppgivenhet och sorg över allt, över det här, över hur psykvården är. Jag är inte förvånad, men det spär ändå på smärtan och hopplösheten, att inte få den hjälp man behöver.

Pratade med en skötare innan, innan jag hunnit träffa läkaren alltså, och berättade att det var helt onödigt att jag blev inlagd igår eftersom att jag ändå skulle bli utskriven idag. Hon frågade om jag inte kunde känna ett lugn eller att jag kunde slappna av lite när jag ändå var här. Nej, svarade jag.

Jag vet ju att det här bara är ett kort avbrott. Om några timmar är jag ute igen, lika farlig för mig själv som igår när läkaren på psykakuten tänkte skriva ett vårdintyg för att han var "så orolig". Jag blir snarare stressad än hjälpt av att bli inlåst över en natt för att sen fara härifrån (vem skulle inte bli det?).

Kanske hade det varit en annan sak om jag fick några dagar på mig, om jag faktiskt fick lite tid att andas... att inte ständigt behöva kämpa emot impulserna och tankarna att göra nåt dumt. Bara få slappna av.

Samtidigt känns det skönt att jag inte behöver vara inlagd (även om jag nog egentligen skulle behöva det, tror jag), att få komma hem till min säng och få kolla på tv, ladda mobilen och gå ut som jag vill.

Larm tjuter ständigt här. Inte alltid det stora, oftast de där som meddelar att nån vill ha hjälp på sitt rum. Men, ändå - det triggar igång jobbiga minnen.

Känner bara att jag vill härifrån så fort som möjligt, innan jag förvandlas till en skrikande hög av ångest, med psykminnen som sköljer över mig (och nu kan ingen lugna mig med orden "du är trygg här, du är inte där", för nu är jag där). Försöker hålla ihop, hålla andan tills jag är utanför de här väggarna, där slutenvården inte längre kan nå mig med sina medicinkoppar och tvångsåtgärder.

Hade förresten myrkrypningar igår pga medicin. Satt och rykte med ena benet i väntrummet på psykakuten, en annan som var där frågade om det var muskelkramper. Jag sa att det var myrkryp pga. medicin. Han sa "jag lider med dig", och berättade att han led av muskelkramper som gjorde väldigt ont. Jag minns inte så mycket mer av det samtalet, men jag minns att han sa att han tyckte att jag skulle be om en stesolid när jag kom in till läkaren.

"Ja, det kanske jag ska göra", svarade jag, trots att jag aldrig i min vildaste fantasi skulle få för mig att göra det (jag hatar tanken på att ta psykmediciner om det inte är "absolut nödvändigt"), men det behövde ju inte han veta.

Idag träffade jag honom på avdelningen - vi kom tydligen till samma. Vi hälsade och han frågade om det var bättre med kramperna nu.

"Ja, de är borta nu", sa jag, och sen pratade vi om lite allt möjligt medan vi åt lunch.

När jag tänker efter så har väl kanske inte allt varit pest och pina här. Jag har träffat den trevliga Stesolid-killen (kom nyss på att jag inte har frågat vad han heter. Inte för att jag skulle ha skrivit ut det, men ändå. Sånt kan ju vara trevligt att veta) samt en skötare som jag tycker verkade förstående och inlyssnande, och jag har fått en gratis tandborste och mini-tandkräm á la psyk.

Fick nyss veta att sjuktaxin kommer kl. 15:50. Så ungefär två timmar och 40 minuter kvar i skrivande stund... pest och pina är vad det är.